Gudrun Ensslin
| Gudrun Ensslin | |
 Gudrun Ensslin i den experimentella filmen Das Abonnement (1967). | |
| Född | 15 augusti 1940 Bartholomä, Württemberg, Tyskland |
|---|---|
| Död | 18 oktober 1977 (37 år) Stammheimfängelset, Stuttgart, Baden-Württemberg, Västtyskland |
| Dödsorsak | Hängning |
| Begravningsplats | Dornhaldenfriedhof, Stuttgart |
| Nationalitet | Tysk |
| Alma mater | Tübingens universitet Freie Universität Berlin |
| Känd för | En av ledarna för Röda armé-fraktionen |
| Make | Bernward Vesper (1965–1968) |
| Barn | Felix Ensslin (född 1967) |
| Föräldrar | Helmut Ensslin (1909–1984) Ilse Hummel (1910–1999) |
| Släktingar | Syskon: Michael Ulrich (1938–1968) Christiane (född 1939) Johanna Gottfried (1946–2013) Ruth (född 1955) |
Gudrun Ensslin, född 15 augusti 1940 i Bartholomä, död 18 oktober 1977 i Stuttgart, var en av grundarna av den väpnade organisationen Röda armé-fraktionen (RAF), även känd som Baader-Meinhof-ligan.[1]
Ensslin blev ihop med RAF:s medgrundare Andreas Baader och kom att omsätta dennes anarkistiska idéer i politik. Ensslin betraktas emellanåt som RAF:s intellektuella ledare.[2] Ensslin greps 1972 och dömdes fem år senare till livstids fängelse. Hon dog under den så kallade dödsnatten i Stammheim i oktober 1977.
Biografi
[redigera | redigera wikitext]Gudrun Ensslin var dotter till Helmut (1909–1984) och Ilse Ensslin (1910–1999), född Hummel. Gudrun Ensslin växte upp i orten Bartholomä, där fadern var präst. Mellan 1960 och 1963 studerade Ensslin språkvetenskap och pedagogik i Tübingen. 1964 studerade hon språkvetenskap i Väst-Berlin. Hennes liv kom att förändras när hon träffade Bernward Vesper, och tillsammans blev de alltmer politiskt intresserade. De gifte sig 1965 och grundade bokförlaget Studio für neue Literatur, som dock endast kom att publicera en bok. De fick en son, Felix, innan Ensslin 1968 lämnade Vesper och följde med Andreas Baader till Frankfurt am Main.
Studentprotester
[redigera | redigera wikitext]Ensslin var aktiv i studentprotesterna i Berlin den 2 juni 1967 då pacifisten Benno Ohnesorg sköts till döds av en polisman, som inte dömdes för skottet.[2] Hon ställde sig framför ett av studentorganisationens lokalkontor efter kravallerna och skrek slagord mot den västtyska regimen. Vid ett möte på SDS-Zentrum skrek Ensslin:
| ” | Denna fascistiska stat är ute efter att döda oss allihop. Vi måste organisera motstånd. Våld kan bara besvaras med våld. Detta är Auschwitz-generationen – med dem kan man inte argumentera! | „ |
| – Gudrun Ensslin 1967.[3] | ||
Med uttrycket ”Auschwitzgenerationen” syftade Ensslin på den tyska generation som byggt Auschwitz och fört våldet och mördandet till sin yttersta spets.
Ensslin var, jämte Ulrike Meinhof, RAF:s ideolog. För Ensslin var inte brukandet av våld ett självändamål. RAF föddes ursprungligen ur den tyska fredsrörelsen, men när polisen i juni 1967, som Ensslin ansåg, "avrättade" pacifisten Ohnesorg, fanns det inte längre några alternativ. Ensslin manade till antiimperialistisk kamp. Hon jämförde nazisternas våld mot judarna med USA:s bombningar i Vietnam. Hon menade, att det i princip inte var någon skillnad mellan det judiska barnet som sprang med händerna över huvudet i Warszawas getto och de vietnamesiska barnen som förtvivlat försökte fly napalmen.
En av Ensslins äldre bröder, Ulrich, studerade till läkare, men tvingades att 1962 avbryta studierna då han blivit allvarligt psykiskt sjuk. Han begick självmord i slutet av 1968.[4]
Terrorism
[redigera | redigera wikitext]Genom våldsaktioner ville RAF visa att den västtyska staten var sårbar. År 1968 försökte Ensslin och hennes pojkvän Baader bränna ner två varuhus i Frankfurt am Main. Efter att ha blivit tillfälligt frigivna 1969 till följd av ett överklagande, flydde de till Paris. När Baader arresterades lyckades hon övertyga sin väninna Ulrike Meinhof att frita honom i maj 1970. Efter fritagningen skapades RAF (Rote Armee Fraktion) med Ensslin och Baader som ledare av gruppen. Fram till våren 1972 var Ensslin en av de drivande bakom RAF:s attentat och bankrån i Västtyskland. Ensslin greps 7 juni 1972 i Hamburg.[5] Hon dömdes därefter i den längsta och dyraste rättegången i Tysklands historia. Inte förrän den 28 april 1977 föll domen mot Ensslin; hon dömdes till livstids fängelse för fyra mord och en rad mordförsök.
Död
[redigera | redigera wikitext]På morgonen den 18 oktober 1977, efter Dödsnatten, påträffades Ensslin och Baader döda i sina celler i högsäkerhetsfängelset Stammheim utanför Stuttgart. Baader sades ha skjutit sig, medan Ensslin sades ha hängt sig genom att ta en elsladd från en högtalare och fästa den i cellfönstrets metallnät. En tredje RAF-medlem, Jan-Carl Raspe, sades också ha skjutit sig, och en fjärde Irmgard Möller ha huggit sig i bröstet med kniv. Inga fingeravtryck hittades på de använda vapnen.[6][7] Raspe var dödligt sårad och avled senare på sjukhus. Officiellt konstaterades självmord, men redogörelsen för händelseförloppet inbegriper en del märkligheter. Möller överlevde och bedyrar att hon under Dödsnatten utsattes för mordförsök, och att Ensslin, Baader och Raspe mördades med de västtyska myndigheternas goda minne. Även andra av RAF:s sympatisörer hävdade att de tre hade mördats. En fullständig undersökning av dödsfallen kom aldrig till stånd. Då Ulrike Meinhof senare likaså påträffades hängd i sin cell och angavs ha begått självmord, granskades obduktionsrapporten, som visade sig vara svår att få att stämma överens med självmord.
Filmatiseringar
[redigera | redigera wikitext]| År | Film | Regi | I rollen som Gudrun Ensslin |
|---|---|---|---|
| 1981 | Die bleierne Zeit | Margarethe von Trotta | Barbara Sukowa (som Marianne) |
| 1986 | Stammheim | Reinhard Hauff | Sabine Wegner |
| 1986 | Die Reise | Markus Imhoof | Corinna Kirchhoff (som Dagmar) |
| 1997 | Dödsspelet | Heinrich Breloer | Anya Hoffmann |
| 2002 | Baader | Christopher Roth | Laura Tonke |
| 2008 | Der Baader Meinhof Komplex | Uli Edel | Johanna Wokalek |
| 2011 | Motståndets tid | Andres Veiel | Lena Lauzemis |
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Gudrun Ensslin, 7 januari 2006.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Kurzbiografie Gudrun Ensslin, rafinfo.de, läst 2020-08-13
- ^ [a b] Dugdale-Pointon, Tristan. ”Gudrun Ensslin (1940–1977)”. Military History Encyclopedia on the Web. http://www.historyofwar.org/articles/people_ensslin.html. Läst 11 mars 2018.
- ^ Aust 1990, s. 44. ”Dieser faschistische Staat ist darauf aus, uns alle zu töten. Wir müssen Widerstand organisieren, Gewalt kann nur mit Gewalt beantwortet werden. Das ist die Generation von Auschwitz, mit denen kann man nicht argumentieren!”
- ^ Ensslin & Vesper 2009, s. 6.
- ^ Röhl 2018, s. 482
- ^ Richter Cycle: Hanged Arkiverad 26 augusti 2014 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ ”The Stammheim Deaths. 18 October 1977”. Arkiverad från originalet den 23 september 2015. https://web.archive.org/web/20150923203054/http://www.christiebooks.com/ChristieBooksWP/2014/03/the-stammheim-deaths-18-october-1977-cienfuegos-press-anarchist-review-no-4-1978/. Läst 23 augusti 2014.
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Aust, Stefan (1990). Baader-Meinhof: sju år som förändrade Förbundsrepubliken. Stockholm: Symposion. ISBN 91-7868-235-5
- Ditfurth, Jutta (2008). Ulrike Meinhof: en biografi. Stockholm: Bonniers. ISBN 978-91-0-012050-4
- Ensslin, Gudrun; Vesper, Bernward (2009). Caroline Harmsen, Ulrike Seyer, Johannes Ullmaier. red (på tyska) (
PDF). ”Notstandsgesetze von Deiner Hand”: Briefe 1968/1969 (1). Frankfurt am Main: Suhrkamp Verlag. ISBN 978-3-518-12586-1. http://www.beck-shop.de/fachbuch/leseprobe/9783518125861_Excerpt_001.pdf. Läst 4 september 2014 Arkiverad 6 mars 2016 hämtat från the Wayback Machine. - Röhl, Bettina (2018) (på tyska). "Die RAF hat Euch lieb": Die Bundesrepublik im Rausch von 68 – Eine Familie im Zentrum der Bewegung (2. Auflage, Originalausgabe 2018). München: Heyne. ISBN 978-3-453-20150-7. https://books.google.se/books?id=chk-DwAAQBAJ&pg=PT432&dq=Die+RAF+hat+Euch+lieb+ensslin+1972&hl=sv&sa=X&ved=2ahUKEwiS5ZzNmfPsAhXFlYsKHQypCoIQ6AEwAHoECAYQAg#v=onepage&q=Die%20RAF%20hat%20Euch%20lieb%20ensslin%201972&f=false
Vidare läsning
[redigera | redigera wikitext]- Ensslin, Gudrun (2005). Christiane Ensslin och Gottfried Ensslin. red (på tyska). ”Zieht den Trennungsstrich, jede Minute”: Briefe an die Schwester Christiane und ihren Bruder Gottfrid aus dem Gefängnis 1972–1973. Hamburg: Konkret. ISBN 3-89458-239-1
- Gleichauf, Ingeborg (2017) (på tyska). Poesie und Gewalt: das Leben der Gudrun Ensslin (2. Aufl.). Stuttgart: Klett-Cotta. ISBN 978-3-608-94918-6
- Kapellen, Michael (2005) (på tyska). Doppelt Leben: Bernward Vesper und Gudrun Ensslin: die Tübinger Jahre. Tübingen: Klöpfer und Meyer. ISBN 3-937667-65-2
- Koenen, Gerd (2003) (på tyska). Vesper, Ensslin, Baader: Urszenen des deutschen Terrorismus (1). Köln: Kiepenheuer und Witsch. ISBN 3-462-03313-1
- Weidenhammer, Karl-Heinz (1988) (på tyska). Selbstmord oder Mord?: das Todesermittlungsverfahren: Baader, Ensslin, Raspe. Kiel: Neuer Malik Verlag. ISBN 3-89029-033-7
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Gudrun Ensslin.- Landin, Per (8 januari 2006). ”I skuggan av terrorismen”. Dagens Nyheter. ISSN 1101-2447. Arkiverad från originalet den 4 september 2014. https://www.webcitation.org/6SLUwGWQD?url=http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/i-skuggan-av-terrorismen/. Läst 4 september 2014.
|